Hösten 2022 hade jag en vecka mellan två jobb. Det var innan det hade hunnit bli mörkt ordentligt, och löven satt fortfarande kvar på träden. Ett bra läge för semester alltså. Ett önskemål sen länge var att prova linjen mellan Umeå och Vasa och färjan Aurora Botnia. Resan fortsatte med ett dygn i Vasa med omnejd, ner till Helsingfors, över till Tallinn med Megastar och sen hem till Sverige med Baltic Queen. Men först fick jag uppleva vintage-tåg, SJ:s ordinarie nattåg mellan Göteborg och Umeå. Linjen sjunger i skrivande stund på sista versen för den här gången.
Framme i Umeå åt jag frukost på ett centralt hotell och kunde göra morgonrutinerna som är trixiga i en trång tågkupé. Bussen till färjan har flera hållplatser i Umeå. Det är ju inte i själva Umeå som färjeterminalen ligger, utan i Holmsund någon mil från stan.
Terminalen fyller sin funktion och ombordstigningen gick smidigt. Gående tar sig ombord via en landgångsramp direkt till passagerardäcken. Fordon lastas på huvuddäck, och en internramp binder ihop huvuddäcket med det övre fordonsdäcket.
Vädret var utmärkt och utedäcken helt ok med tanke på att detta är världens nordligaste internationella färjelinje.
Färjan har det som behövs för 4,5 timme. Ljus och bekväm. Även om den är relativt liten och först och främst transporterar gods, är det tydligt att Wasa Line ändå tänkt på att skapa en trivsam reseupplevelse för passagerare. Vis av skillnaden i antalet resande under tiden med RG1 (annan redare) jämfört med efterföljande Wasa Express, så såg man antagligen det vettiga i att satsa på bra passagerarutrymmen.
Även på en torsdag var det musikunderhållning. Jag har ett vagt minne av att det kan ha varit höstlov på finska sidan.
Jag åt i ala carte-restaurangen med fin havsvy. Det finns en kafeteria med varm mat också, men det såg ärligt talat inte så aptitligt ut. Men denna mat var god. Därutöver kan man äta buffé.
Butiken har diverse souvenirer och även produkter med lokal prägel. Jag kom hem med en flaska Hernö-gin som till dags dato inte är helt uppdrycken.
Från hamnen i Vasa till centrum går det anslutningsbuss. Det är inga omöjliga avstånd till fots om man vill traska. Vasa känns som vilken svensk stad som helst. Språket som talas varierar. Många anställda i servicesektorn är hitflyttade från t ex finskspråkiga Helsingfors. Men man kommer långt med svenskan. Det är ändå en lugnare atmosfär på finska sidan än svenska. Eller så beror det på att man är på semester att det känns så.
Letandes efter vettiga matställen tog en stund. Något skeptisk klev jag in på ett ställe med lokal-hakskänsla med endast en annan gäst som såg på fotboll ihop med innehavaren. Men vilken lyckträff! Lysande service och trevlig ägare, som har fått bra kundrecensioner. Martin Ravintola/Martin Bistro heter stället. När han ville bomma igen för kvällen gick jag över gatan och tog en Guiness som avslutning.
Omgivningarna runt Vasa kan sammanfattas som platt skog med gott om vattendrag. Jag hyrde bil och reste till Svedjehamn, en del av natur-världsarvet Kvarkens skärgård, där landhöjningens landskapsbildning gör sig tydlig. Hamnar får succesivt flyttas närmare havet, när tidigare havsområden blir land.
Nu ett hopp till Helsingfors. På förmiddagen hoppade jag ombord på Megastar. Också en ny bekantskap.
Det var fullsmockat med folk ombord. Öppen planlösning, rejäl butik och klassindelade utrymmen som förr i tiden.
Tallinn är alltid trevlig att besöka. Som tidigare ockuperat land och granne med fientlig makt, märktes Ukrainakriget av mer här än hemma. Med protester och anslag i tillsynes högre grad. Här låg också Isabelle, som då huserade flyktingar.
Den tredje och sista färjepremiären avsåg Baltic Queen. Jag har nu rest med alla tre systrarna och fäste mig bäst vid Baltic Queen. Hon känns passande på rutten där hon går, mellan Tallinn och Stockholm. Den här resan var välbokad och ett populärt Abba-coverband spelade.
Färjeglädje 